Lars Andersson, chefredaktör på Norra Västerbotten, har en mycket speciell relation till Trästocksfestivalen. Dels efter sin tid som musikskribent på tidningen men också via ett genuint och djupt musikintresse. Vi har ställt frågorna - och här kommer Anderssons svar på varför han har Trästocks i sin själ och i sitt hjärta.
Din relation till festivalen är mycket stark. Varför har det blivit så, och, var det kärlek vid första öronkastet?
- Det var i sig en händelse att Skellefteå med ett så starkt rockliv också fick en fungerande festival. Sedan blev det automatiskt att jag följde festivalen och det som skedde runt den. Det var rätt logiskt eftersom jag skrev musik åt det starkaste mediet på orten - Norra Västerbotten.
Hur ser du på festivalens utveckling?
- Lite berg och dalbana genom åren. Men det var starkt att komma igen efter det uppehåll som togs efter dispyten med polisen i ersättningsfrågan. De senaste åren har nog lika mycket varit familjefester som en möjlighet att se den svenska rockens undervegetation och framtid.
Vad är det bästa, och kanske unika, med Trästocksfestivalen?
- Att det är gratis och att det alltid har funnits ett hjärta som bultat för nykomlingar som kan bli något.
Vad kan göras bättre?
- Runt-om-biten med mat och så vidare går alltid att förbättra. Att den största scenen flyttades till gräsmattan var ett lyft.
Antar att festivalen också har någon sorts själ. Kan du beskriva den?
- Antar att det är att Trästock aldrig haft någon som helst kommersiell grund utan att musiken alltid satts främst. Miljön på Nordanå spelar säkert också in. Gratis entré har nog också gjort att vissa artister backat på sina gager genom åren.
Har du alltid varit musikintresserad?
Ja, ända sedan jag tidigt upptäckte Simon & Garfunkel och T. Rex på 70-talet.
Hur väcktes intresset?
- Vid radion antar jag.
Åker du, och har du tidigare, åkt runt på andra festivaler i landet eller utomlands?
- Jag var på Hultsfredsfestivalen i sju år i rad till den bytte helt och sedan blev det Lollipop ett par gånger.
Har du någon favorit därifrån?
- Primal Scream på Hultsfred 1992 var ren magi.
Hur ser du på festivalens framtid med tanke på att fler och fler festivaler brottas med ekonomiska problem?
- Jag hoppas att den kan klara generationsskiften och att såväl kommun som lokala företag förstår PR-värdet i att han landets största renodlade gratisrockfestival. Sedan tror jag inte att den skulle överleva en flytt från Nordanå.
Har du någon, eller några, speciella anekdoter att berätta?
- De rumsrena är väl inte så roliga att berätta så... I år är jag är mest nyfiken på vilket partyhumör The Soundtrack Of Our Lives är på. Vid ett tidigare Skellefteåbesök så fortsatte festen hela natten ända ut tills de skulle kliva på flyget, vilket nog både roade och chockade en hel del av de andra resenärerna.
Slutligen, hur ser din drömbokning till Trästocksfestivalen ut?
- Tillbaka till rötterna: Dinosaur Jr eller Stephen Malkmus, före detta Pavement.