Olofsfors bruksmuseum - ett järnbruk som fortfarande lever.

Redan 1766 levererades de första järntackorna från Olofsfors masugn.

Bristen på kol i Mellansverige drev de irländska kompanjonerna Robert Finley och John Jennings norrut efter kusten på en inköpsvåg som saknar motstycke i svensk historia. Det sista de köpte var Olofsfors vid Leda å. Det var de billiga sjötransporterna som gjorde etableringar i norra Sverige möjliga. Det lönade sig att skeppa järnmalm från Roslagen och ta stångjärn i retur.

Följ skyltarna till Olofsfors bruksmuseum, parkera och kolla in dagsläget i den gamla skolan som byggts upp som Kafé Anno 1762. Det är platsen för information, här startar guidade turer och här köps biljetter. Och serveringen med lokala produkter bjuder på positiva överraskningar.
Börja promenaden i brukets Kulturum. Du möts av John Jennings i röd uniform till häst, och låt sedan slagen från smedjan ackompanjera den märkliga berättelsen om hur det kom sig att två irländare byggde upp ett stort bruk.

Gå runt, lyssna till ljud, öppna dörrar och titta in. Njut när solen glittrar i de gamla husen byggda av slaggstenar.

En motor i bygden

Ryttmästare Jennings fick Bergskollegiums tillstånd att uppföra masugnen i Olofsfors år 1762. Från masugnen levererades de första järntackorna år 1766. Men tills stångjärnshammren var färdig 1784 fick tackjärnet fraktas vidare för förädling.
Trots enorma skogar blev kol ändå brukets stora problem under de första 20 åren. Det var svårt att förmå bönderna att bli kolare. Betalningen var för dålig och det behövdes enorma mängder: för att framställa 127 liter stångjärn behövdes 40 000 liter kol.

Bruket byggdes upp hierarkiskt med bruksherrgården med flyglar längst upp och arbetarebostäderna längst ner. Här byggdes skola och änkehus, här slamrade en spiksmedja. Arbetet i masugnen leddes av en masugnsmästare, i smedjan arbetade man i tvåskift med start klockan sex söndag kväll och veckoavslutning med bad lördag kväll. Vattnet värmdes med ämnena från den sista smältan och så badade man i tur och ordning efter rang och värdighet.

Olofsfors blev en stor motor i bygden. På bruket bodde över 200 personer och så fanns det säkert 100 kolare ute i skogarna. Till bruket hörde ett sågverk och ett jordbruk. I dagsverksboken från år 1852 finns 221 personer noterade för att de utförde dagsverken åt Olofsfors. Många av dem var engagerade i transporter inom bruket med häst och vagn och pråmfrakt till lastageplatsen.

Magnifik masugn

Smidet minskade när masugnen togs ur bruk 1894, i stångjärnssmedjan inrättades en kättingsmedja på 1920-talet. Den blev en modern industri för drivband till skogstraktorer på 50-talet.
Av det gamla företaget utvecklas dels Nordmalings Ångsågs AB där man fick tag på Mr Masons patent att pressa spån till skivor i företaget som får namnet Masonite, dels Olofsfors AB där fyrtio anställda gör slitstål till väghyvlar, plogar och band till skogsmaskiner.

Med varsam hand restaureras det gamla bruket och fylls med ny verksamhet. Konstsmeden Mattias Baudin arbetar och ställer ut i den gamla manufaktursmedjan, där finns också en båtbyggare och en bruksmålare. I Bodlängan arbetar hantverkare och ställer ut sina verk. Den gamla masugnen är magnifik för utställningar och evenemang med en stor scen som centrum.

Områdets Kulturum finns i den gamla lanthandeln och i bruksherrgården finns en restaurang. I den gamla kuskbostaden driver fem kvinnor ett fristående Kvinnomuseum. De har samlat grejer från 40- och 50-tal och skapar varje sommar en ny liten pärla att njuta av. I Hammarsmedjan spelas teater: suggestiva historier där prosa blandas med slagverk i den sotiga smedjan där facklor gör skuggorna dramatiska.

Relaterade artiklar