Skriet från Sorselevildmarken

Följ med på ett hundspannsäventyr in i Vindelfjällens naturreservat

Turen börjar i Ammarnäs. Upp på Ammarfjället, rakt ut i tystnaden. Bara svischet från släden hörs tillsammans med hundarnas flämtande. Följ med på ett hundspannsäventyr i sann Jack London-anda.

Vår tur börjar i norra Ammarnäs, längs vägen som om sommaren tar dig upp på Ammarfjället, förbi rengärdet Bijergenas, där Kungsleden tar vid. Just i dag är sommarvägen inte plogad. Den här gången står vi bak på ett hundspann. Det är tyst. Dånande tyst. Slädens svischande ljud mot snön och hundarnas flämtande hörs, förstås, men sen bara tomhet och stillhet där vi åker vägen förbi Höbäcken.
    Solitude är kanske ordet vi söker. Men för trettio minuter sedan, när vi höll på att sela upp våra spann var ljudet i skällan ett annat. Fyrtio hundar fulla av energi och lust att springa. Fyrtio hundar som bara kan få ut sin frustande energi genom att skälla, yla och slåss med andra. Det är på något sätt priset du betalar för att sela upp dem i ett spann. Frustration. Men så fort vi ryckt bromsarna och börjat röra oss, så fort hundarna börjat springa, så blir det tyst. Alldeles tyst, utom svischet från släden och hundarnas andetag.

"Den värld han så nyligen hade lämnat tycktes honom mycket avlägsen… minnen av salutorg och konstgallerier och myllrande huvudgator… män och kvinnor han hade känt. Men alla var de suddiga minnen av ett liv han levt… en annan planet".

Det går inte säga något annat än att den här turen, på hundspann från Ammarnäs in i Vindelfjällens naturreservat med guiden, Matthias Schnyder, är en resa till en annan värld. Efter Höbäcken slutar mobiltäckningen att signalera. Dina uppdateringar på Instagram kommer att få vänta. Istället får du koncentrera dig på det som verkligen händer. Koncentrera dig på din upplevelse. Om du vill ha ett tips, även om jag vet att du inte kommer att lyssna på mig, så är det bästa sättet att verkligen njuta av upplevelsen, av stunden, av sin resa, så är det att lämna kameran hemma.
    För har du en kamera så söker du efter "bilden". Har du ingen kamera så ser du saker som de verkligen är, upplever ljuden, dofterna och rörelsen. Vi är på väg in till Vindelkroken, längs Vindelälvens frusna is. Vi ska sova första natten i Dalovardo och sedan ta oss ändå in till norska gränsen, till Grans samebys sommarviste vid Vindelkroken. Där väntar redan Ingrid och Per Nils Pilto på oss. Ingrid, känd från Per Morbergs "Matresa", Ingrid, som på så många sätt kan kallas samernas matmor. En verklig matambassadör. 

"Som jag sa, tog vi oss igenom skogen, tills lukten av lägerelden stack oss i näsborrarna".

Vår guide, Matthias Schnyder, är från Schweiz men har bott i Sorsele, med sin familj, i många år. När Matthias och hans fru Barblina sökte en plats för att starta sitt företag ville han nog flytta till Yukon, till hundspannskörningens hem. Men Barblina tyckte svenska Lappland var bättre. Lika bra för hundarna men enklare med det sociala livet och närmare sina kunder i Europa. Så de sökte snart efter en plats med den sociala service som krävs för en familj, i närhet av den gård de behövde för sina hundar.
    Allt det de sökte efter fann de i Sorsele och i dag kör Mattias turer från december in i maj. Han älskar sina hundar, sin vildmark och sitt liv. Vi älskar den upplevelse som bjuds. Och inte blir det sämre när vi efter två dagar kommer fram till Vindelkroken och Per Nils och Ingrid har dukat upp till middag. En spjälkad röding som halstrats i vedspisen deras. I hallen hänger några ripor som snarats, i morgon blir det ripbröst till middag. Senare under veckan hinner vi bland annat äta gravad renfilé, gurpi och suovast men också blodplättar, märgben och ett riktigt hederligt renkok. Som Carl Jonas Love Almqvist skulle ha sagt: "Det går an". 

"Det hade inte snöat på många dagar, och släden gled längs det hårdpackade Yukon-spåret lika lätt, som om det varit glansis och… Jag skulle gärna vilja att ni kom med".

Alla turer tar tyvärr slut. Den här också. Vi ska snart börja resan tillbaka mot det som allmänt kallas civilisation. Men jag tror ingen av oss egentligen längtar dit. Vi har lärt oss det lugna livet. Inga mobilsignaler, bara enkla sysselsättningar som att hämta snö och smälta vatten till hundarna eller som att utfordra hundar innan man äter själv. Det är hundarna som är "allt", eller åtminstone prioritet, i dag precis som på Jack Londons tid. Och Matthias har förstås en "Buck", även om den här aldrig springer till skogs med vargen.Det finns så många sätt att uppleva hundspann på men att vi åker in i väglöst land, att vi bor med samerna Ingrid och Per Nils, som verkligen bjuder på något spektakulärt i all enkelhet, att vi är i ett område med lite skotertrafik gör resan ännu mer speciell.
    Att åka med hund, in i Vindelfjällen, är något "nytt". Förr åkte samer och nybyggare på skidor, följde renarna, eller ripflockarna och sen åkte "forbönderna" till Norge för att handla förnödenheter på Meyergården. Senare kom traktorn, bilen och skotern. Men nu åker vi hundspann. Det känns ändå som det hör hemma här. Naturligt. Det finns flera hundspannsföretag i Västerbotten med upplevelser i världsklass. Matthias är en men bara i Sorsele finns tre andra entreprenörer. I Lycksele finns andra och så även i dalgången söder om oss i Storumans kommun.
    Men just i dag är det inget vi bryr oss om, var någon annan håller hus, vi är ju med Matthias mitt i ett fantastiskt äventyr som ännu inte är slut.

Alla citat är hämtade ur Jack Londons Vargens Son och Skriet från Vildmarken.

Text: Håkan Stenlund

Mer information

Relaterade artiklar