Snöskovandring är toppen

Varm choklad och svårslagen utsikt. Ja det är vad som väntar efter vandring upp mot toppen, med snöskorna på.

Att vildmarken finns alldeles runt hörnet är lite av en klyscha i Norrland. Men faktum är att inte mer än fem minuters biltransfer från centrala Skellefteå väntar genuina vildmarksupplevelser. Det enda som krävs är att man spänner på sig snöskorna.

Klockan är strax efter nio. Termometern visar knappa 18 minusgrader och jag står och huttrar mitt i centrala Skellefteå.
    - Friskt, säger Robert när han kliver ur bilen.
Vi ska på med snöskor och njuta av varm choklad och svårslagen utsikt.
   - Du kommer att få jobba dig varm, lovar Robert och skrattar.
Robert är en "skibum". Han kör skytteltrafik mellan Skellefteå och fjällvärlden, gör toppturer och helikopterlyft och vandrar med snöskor.
Dessutom tar han med sig folk ut på äventyren. Han är med andra ord en sådan där som har rimfrost i skägget från november till april.

Insteget

Vi ska upp på Falkberget. Det ligger knappa fem minuters bilväg från centrum.
   - Vi kör tuffa leden idag, säger Robert.
Jag nickar och spänner på mig snöskorna. Hur tuff kan den vara, tänker jag lite oroligt. Jag hänger på mig rycksäcken och tar några trevande steg ut i den mjuka snön.  
De första stegen känns lite ovana. Robert ser att jag har lite svårt med gången och säger:
   - Man får gå lite bredbent.
Jag följer order och då går det bättre.
Robert kör med skidor och stighudar. Vanligtvis går han hellre upp på berget med snöskor men just idag kändes det lite mer som en skiddag menar han.

Vandringen

Iskristallerna står rätt upp från de nakna trädgrenarna och trots att det är kallt öppnar jag upp lite i halsen.
   - Vad var det jag sa, säger Robert. Man håller värmen.
Stigningen är precis lagom. Jag får känna mig duktig utan att bli alltför andfådd.
Det är en speciell känsla att vandra med snöskor. I varje fotinsättning känns som en liten seger när man trots den meterdjupa snön obehindrat kan röra sig fritt i den vintriga skogen. Vi pausar och fotar. Vi hänger på stavarna och pratar om livets stora och små frågor. Den krispiga luften öppnar liksom nya passager i tankeprocessen och jag märker att jag får perspektiv på saker och ting.  

   - Nu är det inte långt kvar, säger Robert och pekar med staven.
   - Till topps, säger jag och går en liten omväg bara för att jag kan.

Utsikten

Medan Robert skottar en snögrotta plockar jag fram varm choklad och några kanelbullar.
   - Du, säger Robert och pekar med spaden, man ser hela vägen ut till havet.
Jag ser Rönnskärsverkens höga skorstenar i öster. I väster ligger Skellefteå landsförsamlings praktfulla kyrka och precis rätt fram ser jag staden där Robert hämtade mig för inte mer än en timme sedan.
Utsikten är storlagen och det känns som om hela platsen Skellefteå sammanfattas i denna vy.
   - Det är gott med varm choklad, säger Robert och jag kan inte annat än instämma.

Nedfärden

Vi blir kvar nästan onödigt länge på toppen. Lite för sent kommer jag på att jag har ett möte som jag håller på att missa.
Nedför går det ännu lättare. Jag flyter ovanpå snön och känner mig oövervinnelig.
- Upp till åtta personer är inga problem, säger Robert som understryker att han är mån om att ge alla sina gäster en bra och personlig upplevelse. Blir det tal om större grupper funkar det med. Men då kallar jag in förstärkning.
Klockan hinner slå tolv innan Robert lämnar av mig utanför kontoret. Turen tog prick tre timmar. Det är märkligt, tänker jag. Att man som svårimponerad norrlänning kan få en genuin vildmarksupplevelse tur och retur på mindre än tre timmar.
- Man kan göra den på två, säger Robert och skrattar. Men då får man inte filosofera så länge på toppen.
 

Mer information

Relaterade artiklar