Adrenalinkick på fjället

Efterfrågan på möjligheter att cykla har också ökat kraftigt det senaste året. Inte minst i Västerbotten.

Vackra vyer och aktiviteter som väcker hungern är typiska kännetecken för en dag i Västerbottens fjällvärld. Men söker du det där extra pirret i magen rekommenderas ett åk utför fjället på två hjul. 

Det är förvånansvärt läskigt att sitta upp på cykeln och spana nedför den led som ligger utstakad framför hjulen. Plötsligt slås jag av hur ont det kan komma att göra om jag faller. Som tur är utrustningen från cykeluthyrningen komplett: ryggskydd, knäskydd, armbågsskydd och min nu käraste vän på färden: hjälmen. Jag provbromsar den heldämpade downhill-cykeln och försöker hitta den rätta hängande positionen med tyngdpunkten långt bak. Sen bär det av.

Fostrande lera

Tricket med downhill är att våga lite. Bromsar man för mycket är det lätt att helt enkelt tippa åt ena sidan. Resultatet blir då en tämligen blöt rumpa om man har oturen att hamna i en myr. I Hemavan Tärnaby Bike Park finns sex olika leder som följer fjällets naturliga terräng. Och fler är under uppbyggnad. Beroende på din nivå, om du är nybörjare eller erfaren, väljer du en led som passar och sedan kan du utmana dig själv genom att prova allt svårare leder

Som relativt ny på cykel nedför slås jag av hur snabbt jag blir bättre och bättre för varje åk. Över rötter och spångar, mellan stenar och utför naturliga hopp. Det blir en nyttig läxa att olika underlag ger olika fart när jag på tvåans bana får en ofrivillig inbromsning i leran i en av svackorna. En present från regnskuren dagen innan. Som tur är gör lervälling inte särskilt ont, och jag tycker själv att det snarare ser coolt ut att komma ner lite extra smutsig.

Mjölksyrevarning

Det är tur att sommarliften i Hemavan står för transporten upp på fjället inför varje åk. Annars skulle ett åk varit nog. Trots denna lyx bränner det ordentligt i kroppen i slutet av åken och jag blir medveten om helt nya muskler. Ett par kilometer från liften ligger Hemavans Wärdshus som även sommartid serverar en stor lunchbuffé. Perfekt som påfyllning av bränsle.

Denna gång vann höjdrädslan. Nästa gång ska jag ha revansch!

Efter lunchen drar jag tillsammans med en följeslagare ut på ett äventyr utanför det ordinarie ledsystemet. Liftkillen har tipsat om att fortsätta uppåt åt vänster efter liftstationen. Efter en hel del stret och kämpande börjar den långa, knixiga leden nedför. Ömsom susar blåbärsris och svampdungar förbi medan jag försöker hålla tungan rätt i munnen. Men när ravinen bredvid leden blir alltför djup bestämmer jag mig för att leda cykeln en bit. Denna gång vann höjdrädslan. Nästa gång ska jag ha revansch!

Turen är varierad i både nedförslut och svårighetsgrad. Samtidigt är en den fantastiskt vacker och underbart rolig. Avslutet är i form av en grusväg, och trots att underlaget nu är enkelt suger det ordentligt i varje muskel. En liten cykeltur längs landsvägen väntar innan vi är tillbaka vid liften igen, och efter att ha pustat ut känner jag mig mäkta nöjd med dagens prestation. Bastu någon?

Relaterade artiklar